söndag 29 maj 2016

Svåra teknikpass och dåliga ryggfickor

Det är en molnig och grå söndag i idag och jag är en riktig solskenscyklist. Jag drar mig för regn och blåsiga, kalla dagar. men jag brukar oftast kunna tvinga mig ut ändå för att tackla våta berghällar och lömska, slemmiga rötter. Men som jag känner idag så lutar det nog åt en vilodag.

Träningsveckan i sin helhet har varit okej. Inte många timmar (c.a 5h), men dem timmarna bestod utav väldigt intensiv träning på i stort sett full gas. Måndag-1h, onsdag-2h, fredag-0,66h, lördag-1,5h. Fredagen var ett kort pass på kvällen ut till Jannis föräldrar (sedan tog vi cykeln bak på bilen hem). I skrivande stund känns det ändå som jag har varit lite lat den här veckan så det kanske blir ett pass sen idag i alla fall... få någon timme till åtminstone. Dock har träningstiden i veckan lagts på väldigt tekniska och svåra stigar för att öva upp hastigheten i hård terräng och det känns som att det har gjort gott. MEN- steniga, branta nedförsbackar har fått mig att balla ur. Delvis för att jag är lite obekant med just de stigarna jag cyklat på nu senast men också efter den där volten jag gjorde på Göteborgsgirot. Jag är lite nervös för att göra en favorit i repris och jag cyklar ofta ensam så då blir jag lite extra försiktig. Men jag har också börjat fega ur på lite grejer som jag vet att jag vanligtvis klarar av ganska enkelt. Förmodligen är det bara en svacka och är man osäker på en nedförsbacke så ska man aldrig chansa. Gårdagens pass körde jag genom terräng som är bland det tuffare i Uddevalla (från Egonspåret upp till Åleslån) och där blev det mycket tveksamheter, men också triumfer då jag klarade vissa väldigt tekniska partier. 

Vad är det jag har svårt för då?
Branta, smala nedförsbackar med stora stenar och rötter (speciellt om backen går på skrå). Jag måste lära mig att våga släppa bromsen och bara rulla över och behålla farten. Så som det ser ut just nu så fegbromsar jag mycket och då stjälper det mer än vad det hjälper mig att komma ner för backen. Jag måste också bli bättre att kunna trixa mig uppför smala, branta uppförsbackar som svänger en aning och kan ha någon form utav hinder i vägen. Typ en större sten eller en lite hal bergsklack etcetera.
     Leden från Egonspåret till Åleslån är nog snarare en vandringsled än en cykelstig med tanke på hur fullkomligt omöjligt vissa partier är, men vissa delar är perfekta för att öva teknik. Efter att ha manglats igenom gårdagens pass och spottats ut på andra sidan, så var jag så spak att jag till och med tvekade när jag skulle cykla ner för en trappa. En trappa som jag cyklat nedför utan problem hundratals gånger...
Botemedlet: Jag har planerat mycket teknisk terräng (Egon-Åleslån inräknat) men jag ska också försöka mig på ett "urban-mtb" pass- alltså cykla i stan nedför trappor, låga lastkajer, balansera på trottoarkanter (där det inte är någon trafik såklart) och bara försöka öva upp kontroll och säkerhet på cykeln. Bara fantasin sätter gränser med vad man kan likna med skogens terräng. T.ex. en trappa kanske kan liknas med den där branta, steniga backen (någorlunda).

Också var det det där med dåliga fickor på cykeltröjan. Jag vågar tyvärr inte ta med min kamera för att fotografera den där terrängen jag talar på eftersom jag är rädd för att kameran ska studsa ur, så jag kan tyvärr inte visa er de där backarna jag menar på. Därför blir det en video ifrån Youtube med bland annat Josh Bryceland aka Ratboy. Sådär skulle man allt vilja kunna åka?








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar