måndag 22 augusti 2016

Intervaller ger mest?

Intervaller har ju gått och blivit det nya svarta de senaste åren. Att det är den sorten högintensiv träning som skall ge mest utdelning under kortast tid. Jag, som likt väldigt många andra, tror ju på ett så allsidigt träningsschema som möjligt och att en variation utav distans i lugnare "prat-tempo" i några timmar, kan vara precis lika givande som att idiotköra intervaller i skogen någon timme- men givetvis på två helt olika sätt och kanske för att tjäna två helt olika syften. 
    Veckans träning kan liknas med veckans skolmat. Vem orkar med 5 dagar utav gulaschsoppa utan att känna sig utled på denna maträtt? Likaså gäller det med träning. Jag orkar inte med gulasch 5 dagar i veckan, så därför speglar mina träningspass oftast dagsformen och hur den första milen känns brukar få funka som en slags måttstock för vart jag skall lägga mig så att jag även orkar med ett träningspass nästkommande dag istället för att det blir inget träningspass alls.
     Men åter till intervaller. Igår körde jag intervaller i norra Uddevallas skogar i närheten utav ett elljusspår vid Bjursjön. Där finns en perfekt gammal fårhage som brukar verka som intervallbana för UCK:s onsdagsträningar. Igår hade jag verkligen ingen lust för att träna. Faktiskt ingen lust för att cykla överhuvudtaget. Klockan var fem på söndag eftermiddag, så istället för att sitta och söla framför teven ända fram till läggdags, tvingade jag mig ut på vad som skulle bli ett lugnt pass. Och det blev det i cirka 10 minuter, innan det bar av i raketfart över stenar och rötter bort mot fårhagen. Där blev det 3 varv på intervallbanan som tar c.a 9 minuter per varv (har jag för mig). Jag höll ett bra tempo och kände att jag hade kraft hela vägen. Allt som allt var jag ute i en timme och det var en väl spenderad och effektivt nyttjad timme. Jag kom hem precis innan skyfallet välde ner och åskan började dåna djupt över himlen och jag kände mig väldigt nöjd med mig själv.
     Så kanske är det så att dagsformen snabbt kan ändras och det där "tröttpasset", snabbt kan bli toppenpasset som faktiskt är riktigt kul istället. Hur som helst har man ju i vilket fall inte förlorat något. Tog man sig ändå ut och kämpade i sin trötthet fast att lusten aldrig var närvarande, så har man i alla fall tagit ett steg framåt. Är det så att man orkar ännu mer än vad man trodde när man begav sig ut för att kämpa, så har man tagit ett jättekliv!
     Avslutningsvis så ska man lyssna på kroppen och låta träningen vara kul. Tortyr finns det alltid tid för- det handlar bara om rätt tajming.



Crescent Ultima 2015 ute i fårhagen.
En liten chikan som följer efter sluttningen där cykeln fotograferades.

1 kommentar: